Havet var upprört idag. Stora vågor krullade ihop sig och rullade långt upp på stranden. Jag stretade ensam med min morgonpromenad. Fötterna sjönk djupt ner i sanden och när jag drogs mot havet sköljde vågorna över mina sandiga skor. Vinden sköt mig framåt i ryggen och håret smetade in sig i ansiktets alla öppningar. Ändå njöt jag av varje steg. Jag kände livet. Kände. Jag fick ta i. Ibland är det så oerhört skönt att få ta i. Djupa blöta steg på en lång, lång strand kan vara vila.
Mina barn har längtat efter de stora dramatiska vågorna. Dom minns förra sommarens galna baddag, när jag skulle åka och handla mat men ångrade mig när jag såg det stormande, vilda havet och vände hem och deklarerade att jag skulle bada. Vi tog bilen till piren. Våra röster drunknade i vinden. Allt drunknade i vinden. Jag klev i från stegen och lät krafterna ta mig. Orädd, först. Sedan förskräckt. Blöta satte vi oss i bilen och åkte 100 meter till stranden i stället och sprang rakt ut, lät havet ta oss på ett litet tryggare sätt, utan risk att krossas mot klippblocken vid piren.
Jag vill känna dramatik och stora känslor, utan att krossas mot ett klippblock. Det är lätt att vara vild när man vet att man är det i ett vadderat rum (Eller på en långgrund sandstrand utan farliga undervattensströmmar och med ett färskt simborgarmärke på sammetsskölden för den delen) Jag vill gärna skrika och leva om i vågorna, jag vill vara en liten, liten varelse i det stora, stora havet och kastas runt av starka krafterna men jag är inte beredd att riskera livet. Jag är ingen ”on the edge” människa, helt enkelt. Om jag nu någonsin har trott det. Jag vill känna. KÄNNA. Jag vill bli tagen med storm. I storm. Med storm. Vara en stund i stormens öga och sedan se fram emot vilan efteråt. Lugnet. För det vill jag också känna, lugn. VILA.
I Galago (en antologi för vuxenserier) läser jag om en ung serietecknare som fått 280 000 kronor för att göra en resa genom landet på 120 dagar. Han röker på, knullar med groupies på nattstängda dagis, testar sina gränser med 16 åriga flickor och dokumenterar det hela i bild och text. Tragikomiskt, andan i halsen roligt, när man vet att det är på riktigt.
Jag får en lustig tanke. Tänk om jag, en medelåldring, en kvinna och tvåbarnsmamma skulle göra samma sak. Och dokumentera det. En resa genom landet där jag ser till att få knarka och knulla så mycket som möjligt. Det skulle säkert inte vara så svårt att genomföra. Det finns både karlar och knark i stugorna i Sverige. Och kanske skulle Knullturrådet ge mig stålars om jag skrev en riktigt bra ansökan och skaffade mig ett par bra referenser i kultursvängen.
Fast, efter projektet, när jag utan pseudonym skulle ge ut min skrift…. Jag ser polisanmälan, uppsägning och avståndstagande runt mig. Tal om psykotiska drag och ansvarslöshet. Hur kunde en mamma? Äckligt, avskyvärt?
Har jag ett större ansvar och bättre omdöme än en 30 årig snubbe i musik och serieteckningsbranschen? Kanske. Kanske inte. Kanske har jag lärt mig att hålla tillbaka, kanske funderar jag ett varv till på de faktiska konsekvenserna och fram för allt, tanken på, vad skulle det göra med mina barn, att ha en morsa känd för en knark och knullresa. Kanske. Antagligen skulle det hindra mig.
Är det bara barnen som gör att man skärper sig och inte freekar ur? Eller jobbet? Rädslan av att inte kunna försörja sig? Eller moral, det sociala trycket? Vad ska andra säga? Eller är det bara så att man gärna vill att det ska storma, lagom mycket, i ett vadderat rum, så att man inte riskerar att falla och slå ihjäl sig mot de vassa klipporna? Och då skippar man helt enkelt knarksexresan, i den starka önskan av att få överleva.
Eller så är man bara lat och bekväm. Man väljer bort utfreeeket av samma orsak som att man inte kan tänka sig att tälta på en lerig festivalcamping längre……..
.jpg)
.jpg)
.jpg)
Inlägg
