Anna Karenina och permafrosten.

Leo Tolstoy gjorde intryck.

En av de bästa sakerna med att gå på gymnasiet tyckte jag var att man fick läsa böcker på skoltid. Det var en ofattbar lyx och tacksamt tuggade jag i mig den kanon av klassiker som min älskade svenskfröken Ulla dukade upp.

Idag när jag stod vid fönstret i min lilla vindskupa på jobbet och tittade ut på permafrosten tänkte jag på Anna Karenina. Hela stämningen i parken utanför andades rysk dramatik, mystik och omöjlig kärlek. Det är något särskilt med träden där utanför. De stora gamla askarna och lindarna som är frostbitna sedan länge. Stadshuset som står som en ståtlig fond i bakgrunden, den tjocka dimman och den bitande kylan. Anna Karenina. Hon gick förbi idag vid skymningstid på väg till Centralstationen. Med kjolarna som frasade och släpade i snömodden och kinderna som var röda av kyla, ansträngning och förväntan.

Allt det här säger jag till min rumskamrat E. Jag fortsätter prata om Leo och Garbo, tittar ut, tittar ned, på mina stövlar som blivit blöta. Av blod. Det droppar om mig. Jag blöder så att det rinner. Genom kläderna. Dropparna bildar en liten pöl.

Den praktiska delen av mig tar fram näsdukar och torkar av stövlarna och golvet. Jag springer bort på toa och tvättar mig. Ringer doktorn och får en tid. Imorgon bitti. Torkar upp mera. Fortsätter jobba. Jag känner mig okej, bara lite trött. Dessutom hade jag ju kommit överens med min kropp att 2010 var året då inga fler knivar skulle skära i mig. Ett viloår. Knivfritt. Snälla.

På vägen hem stannar jag till på apoteket för att hämta ut 300 sprutor och insulin till dotterns älsklingskatt. Det tar nästan två timmar. Två timmar på en träbänk. Varför gick du inte hem frågar sig vän av ordning? Det enkla svaret; för att jag är en envis jävel.