"TNT" och "Let there be rock" var bäst igår på Stadion

Om jag har tur är det här början på en ny gemensam hobby för mig och min son. Vi var totalt synkade och trots att han skäms för mig vid andra tillfällen och ibland vill gå tre meter bakom mig på trottoaren så trivdes vi bra ihop på Stadion igår.

32 768 fans trängdes på Stadion. Vi kunde inte ha brytt oss mindre om förbandet Hard Core Superstar som envist försökte vinna vårt intresse genom att skrika " hallåååååå Stoooockholm" mellan varje låt.

Så när rockenrollspåret äntligen var utlagt och AC/DC- tåget dundrade in på Stadion i en scenshow som faktiskt paralyserade mig en stund, fattade jag att det här var första klass. För det är en konst att kunna stapla gamla slagdängor på varandra i en supershow. Vi fans förväntade oss den råa energin och den intensiva kraften från AC/DC på 70 och 80 talen. Och vi fick den. Inledningen av konserten var förvisso ganska tam, men avslutningen av showen gjorde mig alldeles rusig av lycka. Jag hörde mig själv skrika rakt ut i säkert en halvtimme. TNT och Let there be rock, var bäst. Och så klart High way to hell.

Idag är jag lite hes.

Farbröderna i 50-års åldern som stod snett framför mig var söta i sina likadana jeansjackor från 1992, stentvättade jeans, AC/DC tröjor och gympaskor. Efter ett par öl skojade dom till det lite och köpte sig ett par blinkade djävulshorn.

AC/DC fortsätter att laborera med klyschorna för rå manlig sexualitet. Det är stakar, sprut och tecknade porrbrudar. När Angus gör sitt strippnummer tycker jag att det är alldels bedårande att han kan få hela Stadion att skrika uppmuntrande fram till ett jättejubel när han moonar i sina AC/DC kalsonger. Jättepinuppan som red på rockenrolltåget i mittpartiet av showen var lite svår att förklara för sonen. Fast vi koncentrerade oss mest på att hon både kunde stampa och klappa takten, i olika tempon. Även om hennes jättetuttar framkallade bilden av silikonlavinfara för min del.

I morse åkte Angus med mig till jobbet. Jag tänker, att om jag bara kunde ha en liten del av den energi som han har när jag blir 55 så ska jag vara tacksam. Att se honom äga arenan och göra sin gitarronani med en sån energi och glädje fastnar i huvudet. Även om jag inte är nåt fans av långa solon så imponerar det på mig. Lusten, fingerfärdigheten och energin. Och glädjen.

Jag tror inte att AC/DC lirar ihop för att få pengar till pensionen. Det behöver dom inte. Dom fortsätter att lira ihop för att dom tycker att det är så kul. Och för att dom kan.