Döden döden.

Jag tänker på döden när jag stryker mitt svarta spets- vintage- fynd från i somras. Jag har haft förmånen att få ha många gamla runt mig under hela min barndom. Sedan dog dom. Nästan alla samtidigt. Vi hade begravningar mest hela tiden en period. Nu är det bara min kära mormor, 93, kvar. Hon som i julas sa "Tänk, jag har aldrig kännt mig så gammal som nu" Jag svarade henne "Tänk, det är precis likadant för mig"

Klänningen är färdigstruken och hänger på en galge över dörrkarmen. Tidigare har den mest fått mig att tänka på begravningar. I morgon passar den. Jag ska gå på en begravning. Jag har hängt fram underklänningen också och putsat de fina tunna stövlarna med sidenbandssnörning längs vaden.

Det är ingen nära till mig som har dött. Men det är en väldigt nära vän till mig som är närmast sörjande.

Närmast sörjande. Jag är långbortifrånsörjande. I ärlighetens namn så tyckte jag inte om den döde.

Får man säga så?

Men jag älskar min vän. Och jag ska hålla henne i mina armar imorgon. Hårt.

Jullov i bregottfabriken

Idag gick jag upp klockan sex i pur glädje över att jag mår bra. I två dagar har jag legat under en filt och överdoserat SVT- play. Skallbenet har varit för litet för hjärnan. Ögonen har varit på väg ut genom vänstra ögonhålan och att släpa sig ut till köket har känts som ett mindre maraton.

Men nu är jag på fötterna igen.

Lite som julbord dårå

Jag pratar om porr med familjen

Porr är lite som actionfilm, som Matrix jämfört med ett vanligt gatuslagsmål utanför krogen, fast när det gäller sex då. Det är inte som på porrfilm, på riktigt. Hörde jag mig själv säga vid middagsbordet när det fjärde ljuset brann.

Det är tillskruvat, avskalat och uppspeedat med flera hundra procent. Det funkar inte så på riktigt. Det kan vara bra att veta. Fortsatte jag.

Sonen hade med en förvirrad blick frusit fast till is och mannen stirrade på mig med en road min.

Sedan var den middagen över.

Jag ska bli pistvakt

Jag går från klarhet till klarhet. I går kväll sjöng jag ut i ett rungande "äntligen". Jag är snart hemma dit jag hör.

S k o t e r o v e r a l l here I come! Jag ska bli pistvakt.

Sonen har börjat i en alpinklubb. Han ska träna två gånger i veckan. Föreningen är ideell. Som förälder förväntas man hjälpa till med att köra lift och koka korv.

Jag hoppas innerligt att jag får köra skoter också. Jag lovar att vara sparsam med hojten.

Problemet är att jag måste blunda när sonen gör dom där coola höga hoppen. På grund av det här.

Jag suger

I morgon är det sista dagen som jag jobbar i år. Det har varit sjukt mycket att göra. Jag jobbar så koncentrerat så att jag vaknar till framåt eftermiddagen med sugmärken på insidan av kinderna.

För jag pumpar content så att jag skulle behöva ha bettskena hela dagarna. Jag sa det till chefen idag. Att jag tuggar sönder mig innefrån. Jag har en bra chef. Hon beordrade mig att ta ledigt. Det har jag redan gjort, sa jag och kände mig duktig. Fast det visade sig att jag hade lyckats ta semester på de dagar som ändå är halvlediga enligt avtalet. Jättebra. Duktiga jag. Perfekt.

I mellandagarna ska jag:

1. Låna dotterns bok "Alla får ligga" och kolla om det stämmer.

2. Gräva ner mig i soffan och sjunka djupt in i raggsockar, eldning och olästa böcker (Efter det att jag klarat av punkt 1)

3. Hångla med min nya Mac En Torsten. Vi har bara känt lite på varandra ännu. Typ förspelat.

4. Ligga på divanen och göra upp en plan för hur jag ska skaffa mig benmuskler så att jag klarar av skidåkningen bättre nästa år.

Fast först ska jag göra några Norén- dagar. Med den högt älskade släkten.

Rom byggdes inte på en dag men...

.... Taj Mahal byggdes på en natt.

Klockan sju på kvällen började dom göra en ritning till årets storverk. Pepparkakshuset i form av Taj Mahal.

Två kilo pepparkaksdeg kavlades ut och gräddades.

Kristyren (som i år enligt säkra källor blev perfekt) spritsades ut i snygga mönster.

Klockan ett gick jag och la mig.

Klockan tre var dom klara. I morse stod det där i vardagsrummet, Taj Mahal. Årets pepparkaksprojekt. Tidigare har dom gjort höghus, radhus, husvagn och slott.

Nästa år peppar jag dom för att vara med i en tävling. Dom planerar redan nu för vad dom ska bygga.

Jag älskar deras keativitet och uthållighet.

Attgöralista lördag den 18 december

1. Färga håret och göra röstövningar 2. Göra en rit enligt ovan för att rena min spotifylista från Kent
3. Knapra alvedon och ligga på en värmedyna.

Hjälp min dotter har smutsat ner min Spotify med Kent.

Jag måste byta lösenord, gå i kyrkan, botgöra mig levande ljus och tiotusen timmar hård musik.

Sen kanske jag kan sätta på reglaget för mina mest spelade låtar igen.

Jag menar, det kan ju ha avgörande betydelse för min framtida karriär. För vem anställer en medelålders kvinna som lyssnar på Kent 10 timmar varje dag?

Jo man kollar in Spotifysidan när man anställer. I alla fall så gör jag det. När jag rekryterar.

Tänk på det.

Jag försökte i alla fall.

Väggen bakom mig är tapetserad i gräsgrön väv-textil-tapet. Jag hade tänkt mig att det skulle bli lite vitt och fräscht hemma hos oss. Men, det är bara att inse. Det är inte min grej.

Kuddarna och tygerna som jag släpar hem är orange, gröna, blå och svarta. Och bruna.

Jag kommer att trivas.

Pimp my byråkratkorridor

I södra korridoren på mitt våningsplan pågår det en liten tävling. Kollegorna har bestämt sig för att pynta sina dörrposter och sedan tävla om vem som gör det bäst.

Flera har satsat på både blingbling och myspys.

Andra slår ett slag för filosofiska rummet.

Och så har vi traditionalisterna. Tomtar och smällkarameller.

Den här är nog min personliga favorit.

Och sist men inte minst. S k r ä c k e n. Man kan tydligen försöka skrämma till sig röstpoäng.

Tante Li

Jag vill bara meddela att jag gillar min nya roll som Tante Li. Den där tanten som är nån slags vuxen som man gillar. Fast hon inte är mamma eller mormor. Bara en kul tant. Som får läsa sagor och hålla i knät. Och gå hem.

Ibland räcker det med en väst

Veckans blogghändelse leder till nya citat på min anslagstavla på jobbet.

Spotthuva

Huvorna på bilden heter anonymitetshuvor och de användes för hundra år sedan i svenska rättsalar för att man inte skulle känna igen de anhållna innan de blev dömda. Jag tog kortet idag på Långholmen.

Vissa ord fastnar i huvudet. I helgen hörde jag ordet spotthuva på nyheterna. Spotthuva. Det låter lika otäckt som det är. Jag googlade upp bilder. Följde länkar till försäljare som över nätet säljer huvor för 9.99 dollar. Tänkte mig in i förnedringen av att vara täckt av en huva och handfängslad. Till detta en rejäl ångest för att bli skickad tillbaka till det land som man flytt från. Otäcka tankelekar som är verklighet för många.

I helgen blev jag nästan osams med en hel middagsbjudning för att jag sa att jag skulle ha svårt att acceptera att mina barn skulle ha förskolelärare och lärare med täckta ansikten. Jag tror att dom tyckte att jag var snubblande nära otolerans och rasism.

Men jag vidhåller att det är rädslan för att tala om vad man tycker, även i svåra frågor, som ger en grogrund för rasister. Jag har respekt för och värnar om människors frihet att tro, tycka och leva precis så som dom vill så länge det inte skadar någon annan. Jag vill att mina barn ska kommunicera med med vuxna som möter deras blick.

Det finns många livsval som begränsar oss. Inte bara täckta ansikten. Våra val kan begränsa till och med våra karriärer och yrkesval. (Nu är det nog dessvärre så att de flesta kvinnor som lever med täckta ansikten inte studerar vidare eller får en yrkeskarriär utanför hemmet)

Min pojke hade långa perioder med väldigt dramatiska och sorgliga morgonvinkningar på förskolan. Han stod med dagisfröken Maggan i fönstret och vinkade samtidigt som stora tårar trillade. Varje morgon var det lika hjärtskärrande. Varje morgon stod Maggan där bredvid och signalerade med hela sin kropp och med sin blick. Det är okej att du är ledsen. Det här kommer att bli en bra dag och din mamma kommer tillbaka. Hon höll om och mötte både mig och sonen med lugna blickar. Vi överlevde det där och jag är Maggan evigt tacksam för det. När jag i tanken byter Maggan till Maggan med kroppen och ansiktet helt täckt av svart tyg så kan jag inte med all respekt i världen tycka att det skulle vara en bra och trygg situation för mig och mitt barn.

Naturen är ond på folkemssemestern.

Svenskar på semester är chockade.

Tänk, det finns hajar som kan döda dig när du snorklar och maneter som kan bränna dig till döds. Och jordbävningar och tsunamis kan bevisligen ödelägga Fritidsresors TV-reklamshotell.

Trots att vi tog extra reseförsäkringar i Folksam innan vi reste från det kyliga Folkhemmet till värmen i Paradiset.

Borde inte Mads (Dagarna) ställa allt till rätta? Strypa hajen med sina bara händer? Håva in örlogsmaneterna med hjälp av ett charmigt lagom slitet ekologiskt fisknät?

Missa för allt i världen inte det här. Om du gillar Mads Mikkelsen och Mumintroll. Och vill ha lite action i Mumindalen.

Bästa julkalendern i år.

Vad gör folk hela dagarna?

Utvecklingsförsening och osynk

Det kan hända att mina ungar är mogna nog för sin pubertet och sina tonår.

Jag är det i alla fall inte.

I julklapp önskar jag mig tio kilo bomullsvadd att vira in mig i.

Vin, kvinnor och sång- firmafest 2010

Alla- kan- sjunga- kör och stillsamt mingel i en katedral. Vi vet hur man kastar loss från vardagen och ger sig hän i festyra på mitt jobb.

Och vilka skandaler.

Jag tog två glas vin fast man bara skulle få ett. (Tre om jag ska vara helt ärlig)

Vän av fruktstund ryter till.

Vi har haft en fantastisk eftermiddag på jobbet, med en bra föreläsare, massor av trevliga deltagare att nätverka med, fina lokaler och en alldeles särskilt trevlig hembakatbuffé.

Utvärderingen bekräftade det som jag kände i under föreläsningen. Den var skitbra, om ni ursäktar språket.

En person var dock missnöjd. Med fikat. Nu citerar jag;

"Jag tycker att halva kakbuffén borde ha bytts ut mot frukt"

Det var nog inte många som höll med om det. Frukt är nämligen inte alls godis. Vad än din tandläkare har slagit i dig.